Förändringens tider..

..blåser förbi!

Man lurar ju ofta sig själv när något nytt börjar; ett nytt år, en ny lägenhet eller i mitt fall ett nytt skolår. Man lurar sig att nu ska jag ta tag i skolan och vara en duktig student. Som för de flesta andra studenter börjar mitt år på hösten i augusti/september och inte med nyår eller första januari.

Idag hade jag min allra första skoldag för höstterminen. Jag steg upp halv 7 och var allmänt lullig, hade svårt att förstå att jag verkligen skulle till skolan. När jag väl var där kom blygheten över mig och jag kunde knappt se mig omkring på vem som var där, vem jag kände från förra året och vem som var nya för mig. Med ganska många klasskamrater på annat håll kändes det ensamt med den tomma raden stolar bredvid mig. Jag tröstade mig med att de flesta satt en och en - vilken tröst alltså!

När jag kom hem från två timmar av otroligt krävande lyssnande på norskaföreläsaren (läs: not), tog jag hunden i kopplet och begav mig ut på promenad. Som så ofta när jag är igång med skolan känns vistelsen hemma som ett töcken. Jag har svårt att koncentrera mig på de två liven som huserar här hemma och på hushållssysslor, men som tur fick jag spritt i kroppen och knoppen efter promenaden och började plocka, städa och diska. Snart var lägenheten skinande ren och redo att ta emot min efterlängtade dator som jag beställde på söndagen. När jag satt på de resterande två föreläsningarna för dagen fick jag ett meddelande om att datorn hade kommit och att jag kunde hämta den samma dag. Glädjen var stor! Det var svårt att koncentrera sig på resten av föreläsningen, men som tur släppte blygheten och jag kunde koncentrera mig igen när vi började diskutera papperstidningar (!) i gruppen.

Efter skolan susade jag iväg till Multitronic med lätta trampsteg. In gick jag med bestämda steg och telefonen i högsta hugg för att visa mejl om nödvändigt. Expediten tyckte antagligen att jag var oförskämd som står och knaprar på telefon då jag säger mitt ärende. Datorn och kvitto fick jag i handen utan att behöva visa något som helst bevis på att jag verkligen är personen jag säger att jag är. Det var lite konstigt. Men, ack den som misströstar för sådana världsliga saker!

Jag cyklade hem oroad över att datorn skulle falla av cykelstyret och gick ibland en bit. Men hem och oskadd kom både jag och datorn och efter lite installationer är jag igång igen! Detta firar vi med en nystart i bloggandet.

Nu måste jag gå ut med min stackars hund som snart kissar i brallorna!

Hej hopp // Sandra